Pojkens pappa

Jag erkänner.

Jag fiskar läsare hos en del bloggare här, för att folk skall få upp ögonen för det skit man ställs inför ibland i livet. Just nu tänker jag bara på hur lång tid detta skall pågå, hur mycket energi man måste lägga mer för att P skall få en rättvis och trygg vardag, även hos sin mamma. Det STÖR mig att hon som förälder, inte prioriterar vad som är bäst för sina barn utan bara ser till sitt egna. jag kan inte förstå och vägrar acceptera en sån här.

P mår verkligen inte bra av det som händer, oavsett hur mycket tid detta kommer ta, så är tiden så mycket mer i hans ögon, hela hans framtida liv kommer speglas av den här "erfarenheten", jag hoppas i mitt inre, så mycket jag bara kan, att det gör honom till en ännu bättre kille, som lär sig att förstå gränsen mellan vad som är rätt och fel...

Undrar vad som krävs för att få egen vårdan, räcker det här materialet?

 

bild stulen på internet

P och jag hade ett långt samtal i lördags, med anledning av att hans mamma svarade på mitt sms i fredags... Hon kan inte garantera S-fritt för P, vill inte höra P´s åsikter och vilja från mig utan vill att P berättar d själv. Så imorgon åker han hem till sin mamma så de kan prata om detta. Samtalet i lördags gick ut på att få P att förstå att det han tycker och känner inte är något fel, utan ett helt normalt beteende. Han berättade att tanken på vad S gjort, gör honom arg och besviken, men ängslig över vad som kan ända framöver. han sa också själv att han inte vill träffa S på minst en månad, och då inte på "tumanhand"...

P berättade att när något sker som inte är efter S´s regler eller vilja, så exploderar och blir ursinnig för minsta lilla, då är det alltså inte bara när spriten är med i bilden som han blir tokförbannad...

Hur vanligt är det med återfall i ett spritmissbruk? Och de som slår, efter att ha slagit under en längre tid obehindrat, hur ofta händer det, trots behandling och terapi, att de slår igen?

Har glömt att berätta, när S var mindre, eller rättare sagt när hans pappa levde, så slog pappan mamman under flera års tid. Detta hann aldrig S reda ut med sin pappa innan han dog för några år sedan.. äpplet faller inte långt ifrån trädet.....

Familjerätten säger; "Vi måste lyssna på P med hänsyn till hans ålder och att befinner sig i ett känsligt stadie". H får chansen att ändra på sig, annars; vi syns hos familjerätten... Känns bra att ha deras stöd, men ändå sjukt att behöva ha en sådan kontakt alls egentligen... har smsat H om saken och hon får nu återkomma om vilket alternativ som "faller henne i smaken" helt enkelt...

Jag vill bara förmedla att jag inte skyller på henne, det är inte hennes fel att S tagit sig rätten att misshandla henne, men det är upp till henne vilka åtgärder hon gör. För sin och sina barns säkerhet. Det är när det fallerar som jag blir förbannad.....

Jag ringde socialen igår, till den som H&S redan varit i kontakt med. Jag ville rådfråga honom lite, om jag agerade rätt, om jag hade rätt att göra så, med tanke på att vi ändå har gemensam vårdnad. Jag berättade min syn på saken, min version, och att jag ville att P skall vara trygg, samt känna sig trygg oavsett i vilket hem han befinner sig. 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 365 dagar om året...

Han tyckte att det var lämpligt att P, med tanke på att han ändå snart är 12 år, ska få tycka och känna själv, inte bara baserat på min eller H´s åsikter... Men sa jag, då måste han få förutsättningarna, han måste få veta mer detaljerat vad som hänt. Vi kom överens om att jag skulle berätta, men självklart berätta mer om vilken typ av behandling som S går på och vilken hjälp hans mamma får. På vägen hem igår så smsade jag H:

"Eftersom att du av någon anledning inte agerar efter P´s bästa,  så har jag pratat med Socialen idag.. Vi kom överens om att jag ska berätta mer detaljerat vad som hänt, vad S gjort mot dig och på vilka grunder, och givetvis att ni båda går på behandling. Om P känner sig otrygg i ert hem efter det så får han stanna hos oss. Om det inte klarnar för dig att du gör fel så kommer jag driva en process för att få till en ändring. Jag har grund för detta och jag vill att P ska klänna sig trygg 24h om dygnet, oavsett vart han bor. Jag är chockad över att du inte sätter dina barn i första hand."

Idag, drygt 28 h senare så har hon fortfarande inte svarat. Imponerande initiativ H. Bra jobbat. Imorgon ringer jag till familjerätten, för att få veta vad vi kan göra mer för att hon ska anpassa sig. Jag berättade som sagt för P igår, han hade inte kunnat föreställa sig att det var detta som hade hänt, att hans mamma blivit misshandlad av en sån människa som S!! Den information vi gav honom för ngn vecka sedan var alltså alldeles för fattig... P blev återigen ledsen, även om det var informationen som jag delgav honom som gjorde honom ledsen, så var det ändå pga S och hans gärningar, samt pga hans mammas agerande som gör honom ledsen. H hade inte behövt göra såhär mot P. Hon hade kunnat prioritera honom... och nej, P känner sig nu inte trygg annat än om han är här, eller om han får träffa sin mamma utan S. Han vill inte träffa S, än mindre bo där om S sover i samma hus. Det spelar ingen roll om S enbart går på flaskan framåt  helgen, man ska ju kunna somna gott om vardagskvällarna åxå... Tills vidare stannar P här. Punkt slut

Här är vi nu, jag hoppas att samtalet till familjerätten imorgon är givande. De måste ju lyssna på mig, de måste ju hjälpa till att få en lösning efter P´s vilja och mående...

Godafton, skänk P en tanke och önska mig lycka till inför morgondagens samtal....

Hur fan blev det såhär...ingen är värd den här skiten och jag hade gjort vadsomhelst för att inte P ska bli utsatt för det här... *suck*

...och det var då jag tappade humöret. Ordentligt.

Jag smsade H i tisdags kväll för att pejla av läget, kolla hur hon mådde, om allt stod rätt till. Jadå, jag ringer kl åtta för en uppdatering fick jag som svar. Vadå uppdatering? Har åtal redan väckts?

Nej, istället får jag veta att under förra veckan, när P var hemma hos H, så är S där under 3 dagar och bor med dem. URSÄKTA?!!! Detta var inte vår deal, hennes löfte om vilka förutsättningar som jag gått med på, för att ge P en trygg tillvaro hemma hos henne. Allt snack ngn vecka tidigare blev helt plötsligt luft.

"Tillsammans med vänner, familj och proffessionell hjälp så vill vi lösa detta tillsammans...."

Ja men fine, gör va fan ni vill, om du är så dum och går tillbaka till din gamla vardag igen, det är nästan att du får skylla dig själv om du åker i backen igen... MEN TRÄFFA INTE S UNDER DINA BARNVECKOR!!!!!

P kan knappast känna sig trygg hos er då sa jag, "Jo, men han är trygg utefter det han vet". Ja men skulle han veta allt så skulle han inte vara trygg! "Ja men han får inte dricka i min och barnens närvaro"

Men för F-n! Om S visat ett visst beteende under över ett års tid, så försvinner inte det efter 2-3 besök hos ngn terapeut, inte heller efter 3 dagar tillsammans hemma hos er!! Jag tillåter inte att P bor hos dig under sådana förhållanden, du gick bakom ryggen på mig och du tror dessutom att du kan komma med sanningen efter ett par tre dagar och dessutom tro att jag köper det med hull och hår! Tänker du ALLS på dina barn?? Ska det behöva smälla på dem åxå innan du gör en åtgärd? Skulle du förlåta dig själv om det hände dig eller barnen något? jag skulle ALDRIG förlåta dig!!! FATTAR DU DET?? P bor inte hos dig så länge S är där, punkt slut, jag utsätter honom inte för det!!

"Okej, då får du berätta det för honom....." Se la hon på luren. Ok. Jag har inga problem med att berätta för P. Men det stör mig att hon inte tänkte på P och agerade därefter. Istället fortsätter hon tänka på sig själv och S. Det är inte första och inte sista gången det är är så....

Under nyss nämnd kväll så ringer jag H för att kolla läget.
Hon berättar då att hon gått hem till S för att prata.
Ee va?? Du går ensam hem till den, som misshandlat dig, för att prata ut? Är inte din polisanmälan lite väl otrovärdig då?
Men de hade pratat ut, ordentligt. Om detta var bra eller dåligt, mnja… d kändes nog bra då, men fan, med facit i hand, började han redan här att manipulera dig på nytt? du kan ju inte ens vara arg på honom? tycker du ens att han behandlat dig fel???

Han berättade att han hade erkänt, att han kommer gå på terapi dels för att sluta dricka alkohol, men även såklart för att inte fortsätta vara en sån som misshandlar… med start dagen efter.
Jättebra! Stort initiativ! Han  var redo att den dag åtal väcks och en dom faller, så kommer han ta sitt straff, rakt upp och ner.
Bra S!!
För att bli fri ett missbruk och en så pass dålig "ovana" att misshandla den man lever med (eller någon annan), så krävs professionell hjälp. Behandling tar tid. Jag sa till H, hur fan löser du ditt boende de veckor som P och L är hos dig?
Då skulle S bo någon annstans och hon skulle bo själv med barnen (och tvärtom de veckor H inte hade barnen…).
BRA! Jag var nöjd, vi hade en överenskommelse, fram tills i tisdags, eller tidigare enl fakta som kom upp till ytan. Då exploderade jag… mer om detta senare…
De bestämde att de ska inte bo tillsammans, de ska inte vara tillsammans och S var redo att köpa ut H ur deras gemensamma hem. Ett stort beslut, men ett nödvändigt sådant.

Onsdagen kom, H åkte med oss hem, för att vi tillsammans skulle prata med P om vad som hänt… Han blev återigen väldigt förvånad, eftersom H enbart besökt vårt hem vid ett enda tillfälle under de 3 åren som vi bott i vårt hus…
Vi berättade en "light"version av vad som hänt, för att inte chocka P alltför hårt med en gång. Han blev såklart ledsen, han tyckte ju om S…
De skulle inte träffas på ett bra tag, kanske aldrig eftersom S och H nu inte var tillsammans längre..
H övernattade hos oss. Jag förundrades över min frus vilja att ställa upp, att hjälpa till. Strots att vi så många gånger som vi stört oss på H´s blonda agerande, hennes blåögda syn på saker och ting, och hennes sätt att INTE se till P´s bästa vid flera tillfällen… F växte i mina ögon, att när det verkligen gäller, kunna ställa upp för någon som man annars inte direkt gillar, ett X till mig som hon faktiskt tvingas ha ett umgänge med, bara för att H och jag har ett barn tillsammans…
Min underbara hustru, jag kommer alltid älska dig, jag kommer alltid beundra din vänlighet och ditt stora hjärta som ställer upp när någon är i nöd. Du har gjort det innan och du gör det igen. Det är få som får träffa sådana som dig. Jag älskar dig mer än vad orden räcker till….

Första gången och alla gånger därefter som F träffat S, så har hon sett ilska i hans ögon, en ond utstrålning. Hon har haft rätt. Hela tiden.

För snart 4 veckor sedan så fick jag ett obehagligt samtal.
Jag fattade direkt att något hade hänt, det var bara att låta personen som ringde tala till punkt…
Det var H´s chef som ringde, från H´s telefon. Jag "känner" henne lite sen innan så jag visste direkt vem det var, hon berättade att H lever tillsammans med S osv.

Ingen nyhet direkt, jag tänkte att det måste hänt ngn olycka eller liknande… så berättade hon att S misshandlar H och att H nu befinner sig hemma hos chefen å hennes familj. Hon berättar vidare att de på jobbet misstänkt eventuell misshandel under en längre period. Och nu inatt (då) hade det hänt igen. Droppen fick bägaren att rinna över och H stack.

H ville att jag och F skulle åka in till stan för att träffa H, men eftersom alla barnen var hemma, inkl P, så fick jag åka själv. Utan P´s vetskap...
Så åkte jag in, förberedd på att hitta en sönderslagen individ.
De satt ute i trädgården. Hon var inte blodig. Sönderslagen, inte ett blåmärke i ansiktet eller ens en svullen läpp. Jag fattade inte. Det var inte bilden jag sett framför mig. Så berättade H, när S har druckit så blir han lätt förbannad och som hon först säger, då knuffar han mig. Knuffar? Okej? Vid närmre detaljbeskrivning så har han slängt henne i golvet. Vid ett tillfälle hade det hänt att hon fått uppsöka läkare, för att undersöka en misstänkt trasig axel.
På frågan hur länge detta har pågått så berättar hon att det hela pågått ca ett år, de har varit tillsammans ca 1,5 år…

 

Det hade aldrig skett när barnen var hemma och han hade inte heller gjort ngt mot dem. Men det var illa nog i mina ögon att det förekommer missbruk och misshandel i P´s andra hem. Jag blev fruktansvärt illamående och illa till mods vid tanken på vad som kunde ha hänt P…

Under kvällen gjordes en polisanmälan. S greps av polis och häktades. H förhördes under anmälan vad som hänt och foton på blåmärken på rygg dokumenterades. Bra. Fanskapet var inlåst. Jävlar om han inte erkänner…

H ville inte att P skulle få veta ännu, det var för tidigt och hon ville skapa bästa tillfälle. På måndagen skulle å åkt hem till H, d var hennes vecka, men eftersom S satt häktad och ingen visste när han skulle släppas, så stannade han hos oss, med ursäkten att H var sjuk…
Tisdagen kom, H ringde mig på jobbet och undrade om jag kunde ta L med mig hem. Hon behövde lite ensamtid. Skulle vi nu ta hand om L? Som har en pappa i närheten som kunde tagit hand om honom? Vilket vi aldrig gjort innan? F tog beslutet, självklart! L och våra små känner varandra väl dessutom, så de blev alla jätteglada och lite spännande att ha en övernattande kompis hemma! P blev jättepaff när han såg att hans andra lillebror plötsligt befann sig hos oss, men eftersom deras mamma var "sjuk" så köpte han det upplägget.
När jag skulle hämta hans bilstol hemma hos H och S, så öppnade ingen, trots överenskommelse att jag skulle komma vid utsatt tid. Jag ringde H, hon var jättekonstig och undrade varför jag ringde. "-Ja jag ska ju hämta L´s saker och bilstol?!"
Hon var flummig och i ett tidgare samtal så kom hennes pappa förbi deras hem, med mig i luren. Hon drog igen dörren och undrade "Va fasen gör jag nu??" Vadå, det är din pappa som vill träffa sin dotter, som befinner sig i en hemsk situation! Hon var konstig. Jag tänkte tanken, GÅR hon på ngt eller va fan är grejjen?!?
-"Du ska nog åka därifrån, nu direkt, sa hon till mig när jag stod framför deras dörr och ringde på.
-Varför?
-S har blivit släppt av polisen…."

Jag körde därifrån illa kvickt, hämtade barnen hos deras gemensamma dagmamma och hämtade F på jobbet. Sen fortsatte vi hem...

Första gången jag stiftade bekantskap med S var för ca 1,5 år sedan. Egentligen skedde detta indirekt, men det spelar ingen roll. Jag och P´s mamma hade en diskussion ang en händelse. P, nu ca 12 år, hade hamnat på en porrsajt som han blev tipsad av en kompis. När jag var liten så fanns det porrtidningar, nu finns internet. Barn som närmar sig tonåren är av naturliga skäl nyfikna på sexuallitet, sin egen och andras och naturligtvis forskar de i ämnet- Så har alltid skett, och så kommer alltid att ske. NU är det dock upp till oss föräldrar att informationen som de använder sig av, inte är porr, utan att ge dem en mer barnanpassad bild av vad sex och kärlek innebär.
Hursomhelst så hade H märkt på sina dator att visa sidor hade besökts. Hon hade inte satt gränser för vad som var okej på deras dator eller inte okej. Som förälder är det naturligtvis dennes ansvar vad dess barn gör vid datorn/internet och det är upp till dem att begränsa åtkomsten. Görs inte detta så ska man heller inte lägga skulden på sina barn tycker jag.
Hursomhelst så var det vår vecka, dvs P var hos mig och min familj.
H smsade att imorgon skulle jag och P infinna sig hos dem (vid denna tid var de(H+S) inte ens sammanboende) för att ta ett allvarligt snack om ngt som P hade gjort. Hon vägrade först berätta vad via sms, men jag krävde att få veta anledning till att vi skulle komma dit.
Jag märkte på hennes sätt att samtala att hon var berusad, ELLER kanske påverkad av något annat. Hon var även påverkad av S´s åsikter och syn på saker och ting. Jag fick till slut reda på att P hade porrsurfat. So what, inte den sexualupplysning jag vill ge mina barn, men gjort är gjort och han måste såklart få reda på vad sex handlar om på ett som sagt, barnanpassat sätt. Jag ifrågasatte P och han berättade vad som hänt, sen hade han och jag timmeslånga diskussioner om allt kring blommor och bin och såklart om att porrsajter inte kanske är bästa "läxboken…."

Under kvällen så ringde jag H, dvs p´s mamma och undrade varför hon var så jäkla upprörd, barn ÄR som sagt i alla åldrar, på ett eller annat sätt intresserade av sex och vad det innebär, men intaget måste såklart anpassas efter ålder och mognad. S skrek som fan i bakgrunden och idiotförklarade mig som fan, bara för att jag försökte tona ner det hela. Självklart såg jag allvarligt på det hela, men inte så pass att vi var tvungna att ha krissamtal om det. Jag frågade vid flera tillfällen om de var onyktra eller påverkade, men de var "såklart" nyktra…
H vägrade dessutom att träffa mig utan S´s närvaro, men det gick hon inte med på, då sa jag att då kommer vi inte in, utan jag valde att reda ut detta med P på egen hand..
När jag sedan frågade henne dagen efter, om hon fortfarande ville träffas, så hade hon nyktrat till och det var inte längre aktuellt med ett snack… så viktigt var det för henne…

Det jag vill komma till är att redan här, för 1,5 år sedan så märkte jag av S´s dominans och sin ilska vid fylla…

P=Pojken, min son. 12 år
Jag=Jag, Pojkens pappa, bloggförfattare
F= Min älskade hustru
H=Pojkens mamma
S=Han som slog/slår, pojkens "styvfar". Bokstaven S står för svikare
L=Pojkens lillebror, på sin mammas sida.
Min fru och jag har som sagt 2 barn till, de är inte representerade här, vi får se om det blir aktuellt framöver...

Min son lever i skuggan av sin mammas misshandel, som orsakats av hennes sambo. Jag kan inte se på något vis att hon prioriterar det i livet som skall prioriteras efter sina barns bästa... Jag lever tillsammans med min fru och mina tre barn. P, som denna blogg i stort handlar om, är min son från ett tidigare förhållande. Jag vägrar att ge min son ett otryggt levande och vill hålla honom borta från deras hem så länge S befinner sig där. Läs om mig, min familj och hur P klarar av sin vardag... Detta är min bild av verkligheten och min syn på saken